Ett nej tack är ett nej tack
Publicerad: 05/01 10:47I dag hände det! Kosmetikaktivisterna i köpcentret hoppade för en gångs skull inte på mig med sitt Miss, can I ask you something. Jag fick gå förbi helt ostörd. Min hårda skola har alltså gett resultat. I flera månader har jag envist upprepat No thank you och nu har de äntligen förstått: jag kommer aldrig någonsin att stanna vid deras försäljningsstånd. Varken för att visa mina händer, prova på längre hår eller pudra mig med en gratisprovning mineralsmink. Och än mindre för att köpa något.
Fast okej, i ärlighetens namn måste jag medge att de eventuellt inte såg mig smyga förbi. Den ena försäljaren stod nämligen och provade läppglans, den andra en plattång. På sig själva alltså.
Kan ju inte gå bra för de där firmorna?
Skrivet av Marianne Sundholm
6 Comments
RSS feed for comments on this post.
Det där är så skumt – tydligen funkar ju deras business eftersom det kommer fler och de aldrig dör ut. Jag höll på att tappa besinningen i Kampen då en ung man med hårtången i högsta hugg frågade ”miss, can I ask you something” och jag svarade ”no thanks”, varvid han blev arg på MIG och började klaga: ”But I just wanted to ask you something!!!” Jag ba: ”No, I think you wanted to sell something.” Alltså på riktigt, hur täcks dom starta flajdare med folk som bara försöker gå förbi? Annars är det väl tillåtet att sälja, men om man är en känslig typ ska man söka annat jobb.
Jag trodde de skulle dö ut efter de första veckorna eller att de bara var ett julfenomen (tycker att de kom hit under julsäsongen ett par år sedan? Eller minns jag fel?) – men de är envist kvar. Och i dag när jag gick förbi på nytt satt där igen någon stackare och blev gratissminkad = lurad på mycket fyrk.
Om det var så enkelt att de slutar störa en efter att man köpt något av dem kunde jag överväga att lägga ut lite pengar. Men det lär ju inte hjälpa.
Det tragiska är att firmorna går nog bra – annars skulle dom ju inte finnas kvar – men för säljarna går det kanske inte lika bra. De lever förstås på provisionslön, precis som telefonförsäljare, och personligen brukar jag hamna i den där emotionella gråzonen när man bara vill be dom dra åt helvete, samtidigt som man bara tycker synd om dom. Och bara för att vara lite snäll så kanske man kostar på sig ett leende, och så står man där en halvtimme senare med fem års förbrukning av ”världens bästa havssalt” för 50 euro…faaaan
Ja där har vi väl prekariatet i ett nötskal…
Exakt så där! Tror nog det är snällheten som gör att många inte vågar tacka nej.
Telefonförsäljare och sminkkrängare kan med gott samvete dissas å det råaste, eftersom de exploaterar människans naturliga välvilja och sociala hyfs, som säger att man lystrar då en människa påkallar ens uppmärksamhet.
Det är hänsysnlöst missbruk av sociala koder, personerna som sysslar med sådant försätter sig sjlva i social offside och därför kan man alldeles bra, utan att säga något alls, avbryta samtalet mitt i försäljarens svada eller ignorera ”Miss, can I …”-typerna som om de vore luft.