Stockholm får sex stycken spårvagnslinjer till 2030 (karta från DN här), Tammerfors öppnar med god tur sin första spårvagnslinje redan under det här årtiondet (rapporter och kartor här) medan Åbo, som Stockholm, också ångrar beslutet att ta bort spårvagnarna och siktar på att bygga 20 kilometer spår inom en obestämd men relativt snar framtid (rapporterna Pikaraitiotieraportti samt Turun seudun joukkoliikenne 2020 finns att ladda ner här).

Varför mera spårvagnar? För att spårvagnar är bra. Speciellt snabbspårvägar. De har större vagnkapacitet än bussar, har egna filer som inte blockeras av bilar, förorenar inte stadskärnan och är enligt kundundersökningar (i Helsingfors) också ett attraktivare färdmedel än fordon på gummihjul.

Ett krav i Stockholm är ändå att spårvagnarna ska prioriteras framför bilar- och cykelfiler samt parkeringsplatser. Bara då kan spårvagnarna bli det pålitliga, snabba färdmedel de är tänkta att vara. De ska, enligt DN:s artikel ovan, ha en medelhastighet på 20 kilometer i timmen inklusive hållplatsstopp.

I Helsingfors fungerar det i dag tyvärr inte så. Trots insatser för att prioritera spårvagnar i en del trafikljus är de kära skrammelvagnarnas medelhastigheten på många sträckor fortfarande så låg att man kommer snabbare fram på cykel.

När jag besökte Strasbourg var jag mäkta imponerad med spårvagnarnas förkörsrätt i alla korsningar. När spårvagnen kommer åkande blir det rött för både bilar och fotgängare. Dessutom: stiger du inte av spårvagnen i Strasbourg just då när dörren öppnas, så får du vänta till nästa hållplats. Inget evighetsplingande och dörrar som öppnas och stängs flera gånger per hållplats så att spårvagnen inte kommer iväg.

Helsingfors spårvagnsnät växer med 20 procent de närmaste 15 åren. Hurra för det. Men hastigheten skulle få öka minst lika mycket den också, och gärna fortare än på 15 år.