Okej, så här är det: Vi ville bo kvar i stan, föda upp dottern till stolt asfaltsbarn, ha nära till all service och alla bekanta och så där. Så när vi sökte större bostad blev vi kvar i Helsingfors. I ”södra Helsingfors”, enligt bostadsförmedlarnas sökfunktioner. Då tycker man ju man bor i stan, ungefär. Stan är ändå mer än allt söder om Bulevarden, tycker jag.
Men tji fick jag. För Kottby är inte i stan. Nej. Här listar jag varför:
- här finns fler äppelträd än neonljus
- de få kaféer som finns serverar traditionellt bryggkaffe, inte espresso, och vårt närmaste ”kafé” är bensinmackens kaffehörn
- vi har 800 meter till närmaste matbutik och avståndet till de andra matbutikerna mäts i kilometer, inte meter
- rusningstid kan det ta mig över en halv timme att komma till centrum, med buss. Snabbaste rutten är att ta buss och tåg. Tåg!!
- mina grannar bor i söta små trähus i olika färger. Egnahemshus!
- mina vänner ringer inte längre på dörren för en spontan kopp kaffe, utan planerar sina besök noga med hjälp av både busstidtabeller och kartor
Flytten från tvåan i Berghäll (där det finns allt man kan tänkas behöva) till trean 3,4 kilometer norrut betydde en mycket större förändring i serviceutbud, gatuatmosfär och arbetsresa än jag hade väntat mig. Jag gick omkring i chocktillstånd i ett par veckor minst. Jag var Berghällsnostalgisk och saknade krogarna, gallerierna, spårvagnarna, gatulivet, till och med fyllgubbarnas hälsningar.
Men jag hade den allra största chocken framför mig: jag skulle snart märka att jag stortrivs. Älskar Kottby. Flyttar inte. Jag får nu bara finna mig i att gatorna (tja, vägarna) i mitt kvarter har betydligt högre igenkänningsfaktor med Barnen i Bullerbyn än med Sex and the City.
Mer om allt detta och lite till har jag tänkt blogga om här. Kommentera gärna. Vad tycker ni att är kännetecknande för stadsliv?
