Ibland undrar jag varför jag bor här. När det bokstavligen är så ininorden kallt. Jag ser ingenting positivt med –19 grader. Jag frös ända in i märgen när jag stod och väntade på grön gubbe i två minuter. Två minuter som kändes som två timmar, när målet var att slippa kylan och komma in på varma kontoret. Och då ska ni veta att jag har en riktigt tjock fårskinnspäls, modell 70-tal, och ylle på varje centimeter av kroppen utom näsan.

Men om vi försöker vara lite positiva (vinterpepp, anyone?) så kan jag med våld vara det, för det finns en bra sak med just den här vinterdagen: vi har den mörkaste dagen bakom oss och går mot ljusare tider, äntligen! Kolla fast. Dagsljus har vi i dag från 9.25 till 15.14. Deprimerande siffror, men i morgon är dagen redan en minut längre, hela 5 timmar och 50 minuter. Om en månad är den 7 timmar och 8 minuter lång, och om två månader 9 timmar och 41 minuter vilket redan börjar kännas mänskligt. Så håll ut. Vi klarar det. I år igen.

Det är så mycket som är fel med den här bilden.