Åkte tåg från Esbo centrum (där jag var och lyssnade på Jukka Mäkeläs budgetförslag, men det är en annan historia)  och tåget var packat med högstadieelever på väg till bokmässan.

Framför mig sitter tre mopokillar, ni vet, 15-åringar som gör sitt yttersta för att ha det där rätta nonchalanta ansiktsuttrycket och inte i misstag heller dra på munnen. Lite finniga och rätt söta i sin streetcredssträvan. De är förstås tysta som imagen kräver, stirrar ut i luften och nickar diskret på huvudet i takt till någon musik i hörlurarna.

Plötsligt tar en av dem fram ett rutigt häfte ur sin ryggsäck. Han drar ut det mittersta bladet och börjar sedan vika det, i några sekunders invecklad origami som får hans kompisar att stirra storögt. Det blir en liten pappersmugg och den ena kompisen hinner just börja fråga ”Vad i…” när pappersvikaren för muggen till munnen, lutar sig över den och släpper ner en alldeles vidrig tjock och gul spottloska i den.

Kompisarna nickar gillande. Killen med spottkoppen rycker på axlarna, flinar och viker ner ett lock över sörjan. När tåget är framme i Böle kastar han muggen i en soptunna.

Förbryllande. Liksom väluppfostrat och äckligt samtidigt.

Hur ni viker pappersmuggar kan ni lära er exempelvis här eller på Youtube.